Inte så motigt längre. Nä, inte alls. Det känns som att det går mot bättre tider. Saker och ting ser ut att lösa sig. Sakta men säkert. En efter en. Tålamod bara. Tålamod!
Äntligen känner jag att jag vet vad jag vill, vad jag ska göra "när jag blir stor". Eller iaf när föräldrapenningen är slut. När hösten kommer. Fast grejen är, jag börjar redan nu. På en gång! Så får vi se vart det bär, OM det bär. Annars får jag hitta på något annat. Men man måste ju prova. Annars går jag bara och ångrar mig sen när jag blir gammal, eller hur? och så kan vi inte ha det. Nej! Bort med självkritiken och det dåliga självförtroendet och bara kör!
Knutarna som är mellan mig och gubben börjar så sakterliga knyta upp sig också. Finns många och en del sitter hårt, men vi har iaf börjat rota i dem. Så det går kanske att rädda, det är kanske inte försent. Det är så som jag tänker. Jag tror inte ens att han har förstått hur nära slutet det varit, bara att det var något som var oredigt mellan oss sen en tid. Det är väl lite så män är. Att dem liksom inte ser eller hör eller märker hur det egentligen står till. Bara att det är nåt galet (och det kan lika gärna bero på pms eller dåligt väder så det kan dem ändå inte göra nåt åt och då får det bero). Eller nåt.
Äldsta grabben var hem idag. Han har (äntligen) fått tag i en egen lya och flyttade dit igår. Skönt för honom! Så idag var det att gå igenom mammas gömmor på köksgeråd som gällde. ;)
Nästan så jag avundas honom en smula. Jag minns den där tiden som det var alldeles nyss. Att ta sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Betala sin första hyra och köpa sin första stekpanna och försöka skramla ihop ett bohag och göra det hemtrevligt med få kronor i fickan men massor av frihet.
Gu natt, siv gutt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar