torsdag 12 oktober 2017

En icke tillrättalagd tillvaro




Något jag reflekterar över på sociala medier, oavsett om det är instagram eller i diverse grupper på facebook eller i bloggar, är detta att alla nu för tiden verkar ha hem som tagna ur en inredningstidning.

Tja, visst då för de konton på instagram som jag följer som liksom har inredning/lantliv mm inriktningen. Men även hos dem som visar upp sin vardag med småbarn/många barn/hundar/ stickar/syr/bakar/ lagar ekologisk/lagar i croc pot osv osv. 
Där allt ser så otroligt ny-renoverat ut. Där det inte finns en smula på diskbänken. Inte en leksak som ligger på fel plats. Där varje liten pappershållare, tavla och loppisfynd ser så otroligt välplacerad och välplanerad ut.
Och jag bara känner det som är vi det enda hemmet som ser ut som bomben slagit ner?
Där det finns en massa renoveringsbehov, men ingen som orkar/har viljan/kunskapen att göra det?
Så kan det väl ändå inte vara? Eller? 

Sen vi flyttade in 2005 har vi gjort i ordning köket i form av att riva ner den väldigt bruna panelen och satt upp tapet. Taklisterna är ännu inte på plats trots att det var 8-10 år sen vi gjorde det. Än mindre målade. Och så målades stora barnens rum om i samma veva som de allihop fick nya sängar, även det rätt många år sedan. Sen har vi inget gjort. Det är färg som flagnar, lister som ska upp, vita tapeter som inte längre är så vita som skulle bytas, golv som skulle slipas, fönster som skulle bytas ut...Listan kan göras lång. Vi hade ganska många planer precis när vi flyttade in. Men sen kom livet emellan. Vi skaffade en hundvalp. Vi fick barn. Och ett till. Vi beslutade att jag skulle fortsätta vara hemma med dem, vilket naturligtvis gör att kassan till alla eventuella renoveringsplaner blev skralare. Och så kom en bebis till, pappa blev sjuk. Pappa dog och vi stod med en hel villa att tömma. Och en bebis till på det. Orken och tiden räckte inte till. Och det som var nött nöter vi ännu mera på. 

Men nånstans är det som att det gör faktiskt inget! Den där flagnade färgen och icke-vita-väggarna är vårat hem. Ett hem fyllt av liv, kärlek, syskon- bråk, pannkakor och stek-os, hundhår och lego, tvättställningar med ensamma strumpor, spindlar och spindelnät i hörnen, äppelskruttar under soffan, blöta handdukar på golvet, missprydande torrbollar i fönstren.
 Och en miss-mash av prylar som är ärvda, loppade eller som blev kvar från våra egna hem innan samboskapet. Som har en historia liksom.

 Som min farmors brors kaffekvarn från gud vet när, som sekretären från mormor o morfars som jag sitter vid nu där datorn bor. Som jag lekte kontor vid när jag var 6 år. Som de gamla prylarna från "affären" som mormor alltid säger. En beklädnadsaffär där hon och mamma jobbade när jag föddes. Som jag har knappar och sytråd och allsköns pryttlar i.
Som gammelmormors brudkista som nu tar hand om en del av mina tyger. Som våra udda köksstolar. Som min knallrosa skrivbordsstol som kostade en tia. Som vår genomfula 90-tals-vedspis i köket. Som alltid är i vägen när jag fotar barnen i köket och jag tänker lägga upp det på Instagram. För den vill man ju inte visa. eller den trasiga skåpluckan där i bakgrunden. Den vilsna strumpan som ligger på golvet. eller högen med hundhår i hörnet som jag inte hunnit dammsuga upp.

Men...det är vårat hem. Någon gång så ska vi väl få hem tapeter och lite målarfärg och fixa o dona och ha oss. Men inte idag. Inte imorgon eller nästa vecka eller ens nästa månad. Men kanske kanske nästa år. Jo, det tror jag. Nästa år låter bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar