Söndag kväll igen

Lördagen blev det en tripp till mumma. Hämtade tavlor, modell gigantiska! Några böcker efter moffa. Ett litet nätt skåp med bar-del. Där ska alla kristall-glas stå som vi fick i somras. Hem och slappade i soffan med småerna medans sambon skjutsade S på årsdags-partaj. Sambon slocknade tidigt i vanlig ordning. Mamms o T såg film o T somnade på soffan. Eftersom jag vet att han är lite mörkrädd på övervåningen när han är enda stor-barnet hemma fick han sova kvar där.

Hann slumra tio minuter innan 4åringen väcker mig. Hon hade vaknat av sin hosta och ville krypa ner hos oss istället. Somnade om med knubbiga varma fötter mot magen när hon la sig på tvärsen i våran säng.

Vaknar 8 timmar senare av orden "va kom hon ifrån???" när far-är-rar något yrvaket slog upp ögonen. Strax efter kom 3åringen oxå. Två mindre varma fötter lades nu mot min mage som snart blev rygg eftersom 4åringen hostade och turades om med 3åringen att nya mig rakt i ansiktet. Har not not not tid med förkylning för egen maskin nu! Not ever egentligen, men inte nu. Pleeease!

Gråmulet. Blött. Seg söndag. Skrev matlista. Skrev inköpslista modell låååång. Handlade. Fick ett lika låååångt kvitto. Fick hem de två stor-barnen som varit på pappa-visit i helgen. Packat in, packat om, fryst in.

Kollade runt på våra små väggar vart gigant-tavlorna skulle sitta. Beslutade sova på saken vilket innebär att de kommer att stå lutade mot min garderob till minst nästa helg. Knölade in tegel-stens-böckerna i bokhyllan. Den som jag färg-sorterat förra söndagen. Lyckades hålla färgskalan trots tegelstens-utökning.

Baddat feberpanna. Portionerat hostmedicin. Bäddat högt med kuddar.

Schasat överpigga skolbarn i säng. Mannen fått sin god natt kram. Ingen puss för min hals börjar svida. Honungsthe, stickorna, katten och Beck. Ingen söndags-ångest. Men utvecklingsamtal kl 9 måndag morgon med två snoriga små med mig...hur f-n ska det bli? Nä ingen ångest. Söndag *nice*

Så många val man har i livet.

Varje dag gör vi val. Val som för en framåt i livet. I stunder som dessa kan jag fundera över val jag gjort tidigare i livet. Som det varför jag inte gick vid första slaget.

Hade jag gått första gången hade hela mitt liv sett annorlunda ut. Jag hade blivit ensamstående mamma till K. Hade inte fött S, O och T. Hade inte träffat F och inte heller fött L o E.

Kanske hade jag träffat en annan och fått ett gäng ungar ändå, men inte mina ungar som jag har idag. Å andra sidan, jag hade inte vetat annat heller.

Men jag älskar mitt liv som det är idag! Jag har ett helt underbart liv; världens bästa man, goaste av goaste ungar. Sysslar och pysslar med det jag älskar att göra allra mest om dagarna. Så nää, jag ångrar ändå inte mitt val. Det valet att stanna gång efter gång. Att jag inte gick förrän jag gjorde. Trots de problem det ställer till idag. För just tack vare alla val jag gått igenom i livet, både bra och dåliga, så vet jag att jag kommer att göra rätt val igen. Att jag har valt rätt. Men att den person som väljer att fortsätta att bråka och försöka förstöra våran familj har valt helt fel! För du kommer aldrig att lyckas!

Det stormar

Höstlovs-vecka tog sin start idag. Började den med en (för mig) rejäl sovmorgon till klockan 7. Småglina gick upp samtidigt medan dem äldre drog timmerstockar framåt elva-snåret. Och det är väl som det ska vara när det är lov. Så fort det står "ledigt" i deras almanacka vänds dygnet om.

Far är rar hade en magknip from hell under gårdagen och var säker på att hela familjen skulle tillbringa höstlovet sittande/hängande över toastolen, men det visades sig att han hade totalt fel. Antagligen hade bara fadern stoppat i sig något olämpligt och fick masa sig iväg till jobbet 6.40 även denna måndag morgon.

En känsla av jävlar-annama-nu-är det-krig-på-riktigt varvas med en känsla av bedrövelse å mina barns vägnar. Att en eftermiddag av lovet ska behövas slösas bort på ett socialkontor för att bemöta de fega och helt världsfrånvända anklagelserna som vänds mot oss (främst mig) igen av denna avundsjuka (tja, det är inte den enda sjukan hon lider av) kvinna som har bestämt sig för att göra livet till ett helvete för oss igen.

Visserligen är det inte med glädje jag återigen sitter framför Å o L på socialen, men det ska bli sååå skönt att få det här ur världen. Bara det faktum att även dem börjar tröttna på att det haglar påstående om oss som alltid innehåller betoningen "hon arbetar inte!" och därmed sagt att då är man en hemsk människa som absolut inte ska ha förtroendet att handha sina egna avkommor! Men ack nej, jag är definitivt inte nere för räkning! Tänker inte börja jobba och placera småglina på dagis 50tim/v för att tillfredsställa ordningen i denna sjuka människas liv. Vi har helt andra planer i den här familjen, så det så!!!

Fast det finns trevligare saker som kan hända när man har lov. Förra veckans något överdrivna frukt-inköp till diverse utflykter o fruktstunder resulterade i tok-mycket äpplen i svalen som började se lite medtagna ut. Räddningen var en stor äppelkaka, en rejäl balja hemkokt vaniljsås samt att några av husets små-män blev baksugna och joxade ihop en laddning negerbollar samt en plåt kokoscrisp bara sådär. Kvällen är räddad för stor-barn och mamma som ska ha film-mys med sockerbombat gotta gotta i kubik när far-är-rar+ småglina har knoppat in. Ja va 17, det är ju lov!

Dubbel dos tandkräm rekommenderas eftersom morgondagen bjuder på tandläkarbesök för 4 av avkommorna... ;)

Tyg en tröst

Jag vet vad jag ska göra ; rota bland all tyger, klippa och sy till små-trollen. Precis vad jag behöver idag! Att på det sättet få vara kreativ en hel dag är som balsam för själen. Lugn o ro i sinnet.

Återigen är vår familj drabbad av den svenska avundsjukan. Att det kan vara så otroligt provocerande för vissa att jag inte arbetar. Nä men vad bra då! Jag tänker minsann vara hemma i tja...fem..nä sju, åtta, tio år till! Bara för att jag kan och för att det retar gallfeber på dig B!!! Brevet är polisanmält nu. Och vi kommer gå än mer stärkta ur det här., till skillnad mot dig :)

En torsdag avklarad

Seg morgon med många snoozar innan benen masades över sänglanten. Efter 2 muggar kaffe vaknade kroppen och håren fixades på tusenskönnorna o mamma innan musiklekis drog iväg oss.

Hemma igen sjöng fyraåringen alla sångerna i ett virrvarr. Ut igen efter lunchen och lufta barnben och hundar på ägorna.

Guldkompassen på dvd och mamma stack vidare på rand-tröja till fyraåringen.

Kökstjänstgöringen förkortades genom snabbstuvade makaroner och stekta falukorv-halv-månar på treåringens beställning.

Klippning av fyraåringen så att hon kan se igen genomfördes utan blödande örsnibbar (va mycket lättare det är att frisera döttrar mot söner). Efter dusch för att minimera risken för ett sönderkliat flickebarn ligger hon nu på soffan med handduk på kudden och klipper mysigt trött med ögonlocken medans treåringen lever rövare med storebror i köksregionerna. Snart pyjamas-dags så mor kan få slänga upp sina icke så lurviga på fotpallen och slita fram stickningen igen till Mitt i Naturen. Far är rar lär somna i soffan i vanlig ordning. Inga barn gjorda ikväll heller...eller???

Va f-n tog den här sommaren vägen?

Tänk att man kan vara så provocerande bara för att man valt att vara hemma med sina barn. En hel sommar försvann som i ett töcken av oro, tårar, tanda-gnissel, ilska o frustration. Bara för att en människa bestämt sig för att "hon är en riktigt hemsk dålig mamma och en konstig person för att hon är hemma med barnen för det tycker hon att man ska vara och då är man ju olämplig".

Olämplig som mor, människa, kvinna, u name it.

Att bli misstänklig-gjord till den milda grad att man får en soc-anmälan på sig för att man är hemma med barnen. Att jag skulle vara hemma med dem för att jag miss-sköter dem så hemskt att jag inte vågar visa upp dem för en dagis-fröken. Hur tänker man då????

Sen att det var just en dagis-fröken som inte ens träffat mina hemma-varande små telningar (men som kände mig en gång i tiden) som gjorde anmälan, tja, vad säger man? Om jag inte direkt hade något emot pedagoger innan, så älskar jag dem inte så värst mycket mera nu då.

Hur bemöter man en anklagelse; "du är en dålig mor"??? Hur bevisar man motsatsen? Ja, det är klart att det går att bevisa motsatsen för en människa som man träffar under en längre tid, men för en soc-tant som man ska ha max en timmes samtal med? Vad säger man? Vad bör man inte säga?

Har inte städat så noga sen jag flyttade från mitt förra boende. Det var så pass att det kändes att soc-tanterna skulle se igenom den över-polisherade ytan och förstå att så här rent har hon inte annars. Mycket riktigt, det har jag inte. Jag ägnar hellre tid med barnen än jaga runt med snabeldraken. Men om de skulle snubblat över en dammråtta då, skulle de kunnat vändas mot mig?

Som tur är så är det människor som jobbar på socialen. Människor som inte anser en vara dum i skallen/misstänkt barnmisshandlare/presumtiv psykopat för att man valt att stanna hemma istället för att dra in skatt till staten. Som leende klappade mig på axeln på vägen ut genom dörren med orden; Jaja, det var det, här finns inget att gå vidare med.

Varpå den andra säger; det är lite ojämnt killar/tjejer i eran familj. Det får ni rätta till, två flickor till behövs. För jämställdheten! ;-)

Som tur är sket den pedagogen i det blå skåpet den här gången. Min onda sida lider med alla föräldrar som står under hennes lupp på det dagis hon arbetar. Min onda sida önskar henne åt fanders. Min goda sida är större som tur är för mig. Vem orkar gå och vara bitter? Inte jag! En hel sommar av oro och sömnlösa nätter har övergått till en nystarts-höst. 12-åringen sa; Nu börjar vi på ny kula! Och det är just vad vi gjort! Ännu starkare tillsammans.

What won´t kill you makes you stronger!